Monikers

Vad är Monikers?

Monikers är ett festspel skapat av Alex Hague och Justin Vickers som bygger på samma grundidé som Time’s Up men med ett helt eget tonfall. Spelet finansierades via Kickstarter 2015 och har sedan dess blivit en kultfavorit bland festspelsentusiaster. Det som särskiljer Monikers är de fantastiskt skrivna korten — varje karaktär har en kort, ofta absurd beskrivning som gör dem omedelbart minnesvärda.

Från “En häst som kan räkna” till “Ditt ex” täcker korten hela spektrumet av det mänskliga tillståndet, ofta med ett ordentligt mått av svart humor och absurdism.

Hur fungerar spelet?

Spelarna delas in i två lag. Först väljer alla spelare tillsammans ut vilka kort som ska användas genom att var och en får välja favoriter från en utdelad hand. Detta skapar en gemensam pool av karaktärer som alla har sett.

I fas ett beskriver man kortet fritt med valfritt antal ord. I fas två får man bara säga ett enda ord. I fas tre är det pantomim — inget ljud tillåtet. Samma kort cirkulerar genom alla tre faserna, och det är här magin uppstår. De gemensamma referenserna från tidigare faser gör att ett minimalt tecken kan utlösa enorma skrattanfall.

Poängen samlas genom att varje korrekt gissat kort ger det antal poäng som står på kortet. Svårare karaktärer ger mer poäng, vilket skapar intressanta taktiska val.

Vem passar Monikers för?

• Vängrupper som gillar absurd humor och inte tar sig själva på allvar
• Spelkvällar med 6-12 deltagare för optimal upplevelse
• De som gillar Time’s Up men vill ha roligare och mer minnesvärda kort
• Grupper som uppskattar svart humor och popkulturella referenser
• After-work-event där stämningen behöver lyftas

Vårt omdöme

Monikers är för många det ultimata festspelet — och det är svårt att argumentera emot. Korten är mästerligt skrivna med en perfekt balans mellan det igenkännbara och det absurda. Den trestegsmodellen skapar en naturlig uppbyggnad där varje fas blir vildare än den förra.

Det som verkligen lyfter Monikers över liknande spel är hur korten skapar gemensamma historier. När hela gruppen vet att “En häst som kan räkna” beskrevs med “clip-clop” i fas ett, reducerades till “häst” i fas två, och sedan kommunicerades genom att någon desperat slog hovarna i golvet i fas tre — då har spelet skapat ett minne som lever kvar långt efter spelkvällen. Det är festspel i sin renaste och mest glädjefyllda form.